Åke Bolin

Vice-ordförande 1968-1971, ordförande 1971-1974, hedersmedlem

En gammal ordförande minns …

Stegen var darriga och nervositeten i stigande när jag går att uppsöka min bordsdam. Som nybliven ordförande skulle jag hålla tal och föra den äldsta Gillesmedlemmen – författarinnan Dagmar Edqvist till bordet. Kanske inte så känd numera. Hennes storhetstid var 30-40-50-talen. Barnfödd i Visby i 1903 och hemmet var Gamla Apoteket. Flickor hade på den tiden inte tillträde till Gotlands enda läroverk. Hon tvingades att ta studenten i Stockholm som privatist. Inte att undra på att hon i sina romaner ofta tog upp frågor om jämlikhet. Anknytningen till den gotländska hembygden är ett annat ofta förekommande motiv i hennes romaner samt många artiklar. Jag minns att min mor ofta liksom nästan överallt på Gotland, förde hennes böcker på tal. Man kände mycket för böckernas innehåll men också stolthet över att en av landets stora kulturpersonligheter hade gotländskt ursprung. Många av hennes böcker filmades. Själv minns jag bäst ”Fallet Ingegerd Bremsen” och ”Musik i mörker”, den senare i samarbete med Ingmar Bergman. Det går inte att här rada upp alla hennes verk – 22 romaner, en pjäs, en novellsamling och många artiklar. Mycket är fortfarande läsvärt. Sök på biblioteket !

Av det sagda kanske ni bättre förstår att jag var något skärrad inför mötet. Men vid min bugning tar hon helt naturligt mig under armen och vi tar plats vid bordet enligt placeringslistan – ett obligatorium i Gillet på den tiden.  På ett självklart och kamratligt sätt börjar hon prata med mig och löser upp min tunghäfta. Jag avslöjar då för henne min nervositet inför talet som jag skall hålla.  Hon tar mig i armen, ser mig i ögonen och säger att hon vet att jag skall klara det bra. Någorlunda lugnad levererade jag talet men minns inte ett ord av vad jag kunde ha sagt. Den kritiske läsaren kanske tycker att jag varit ett lätt offer för en åldrad kvinnas charm. Jag väljer då att citera vad som skrevs i Svenska Dagbladet vid hennes frånfälle år 2000. ”Dagmar Edqvist var som en tyngdlös fjäril, vacker och spröd, ja, som tecknad i en japansk tuschmålning, och ändå så oerhört mänskligt närvarande”. Jag skriver under på vartenda ord! Enligt min mening den största personligheten någonsin i Gillets annaler.

Framför mig ovanför skrivbordet har jag en kopia på en tavla av Bruno Liljefors från 1888, originalet finns på Nationalmuseum. Den återger några gotländska varpakastare i en kraftmätning på en sandstrand, Sudersand eller Snäckgärdet. Varporna man kastar med är av sten eller av stain som det egentligen heter. I dag är det som bekant metallvarpan som dominerar. Få saker är så oupplösligt förenade med Gotland som varpakastning. Den måste anses vara en kulturtradition. Gillet har alltid haft varpa på sitt program medan intresset och aktiviteten växlat genom åren. Flera av Gillets hedersmedlemmar har varit aktiva och framstående utövare av denna konst. Undertecknad dock med begränsad framgång. Som tävlingsidrott har varpakastningen relativt sett haft en stark ställning i Malmö. En närmast idyllisk kastplats på södra delen av Limhamnsfältet var upplåten sedan flera år. Det kändes som ett dråpslag mot Varpan när budet kom att området skulle användes för annat ändamål. Varpakastningen fick utövas på annan plats – okänt var. Jag fick i uppdrag att tillsammans med Gustav Hamberg (då kassör i Malmö Varpaklubb) sondera hos kommunen hur frågan skulle kunna lösas. Det kunde snabbt konstateras att det inte fanns några utsikter at få stanna kvar. Utan vår vetskap hade nämligen tidigare tagits flera kommunala beslut på olika nivåer. Allt var klappat och klart för tvångsförflyttning. Men inte varthän. Vår begäran att Fritidsförvaltningen skulle anvisa alternativ möttes inte med ovationer om man så säger. Men vi fick anvisat flera olika platser typ skolgårdar, fotbollsplaner, trånga parkstumpar mm, omöjliga att acceptera. Vi fick allmer känslan av att tjänstemännen för varje nytt sammanträde såg på oss närmast som något som katten släpat in. I rättvisans namn måsta nämnas ett undantag, Mariett Schinzel, en intelligent och lyhört lyssnande kvinna som satte sig in i varpans speciella krav. Det resulterade i att vi placerades in bland de föreningar som skulle komma ifråga för Arbetsmarknadsåtgärder. Förtjusningen över detta mattades minst sagt när det visade sig att, vad jag minns, vi kom först som nr 37 i den fastlagda prioritetsordningen. Bara de fem främsta kunde komma ifråga! Med risk för att störa vän av ordning tog jag mig friheten att som enhetschef på Länsstyrelsen, med några tjänstepapper i handen, begära samtal med landshövdingen hos hans strängt vakande sekreterare. Nils Hörjel var en idrottsintresserad person, fd allsvensk handbollsspelare i LUGI. Det beredde honom inga svårigheter att sätta sig in i varpans problem. Jag får erkänna att jag mycket väl visste, att han var ordförande i Länsarbetsnämnden, och att han mycket väl visste varför jag vänt mig till honom. Inget sådant fördes på tal. Han tackade för informationen och brummade något om ”att se tiden an”.

Kort därefter ringdes jag upp av Mariett Schinzel som bad mig komma för ett sammanträffande. Fritidsförvaltningen var närmast i uppror. Varpan hade flyttas upp till prioriteringslistans femte plats och ombyggnadsarbeten skulle omedelbart igångsättas för at få fram omklädningslokaler, parkeringsplatser mm på ett område vid Hammars park. Nilsl Hörjel nämnde aldrig med ett enda ord detta ärende under vårt mångåriga samarbete. Självfallet inte jag heller. Hur det gick till och vad som yttrades i Länsarbetsnämnden ligger förborgat i maktens korridorer. Under festivitas invigdes sedan lokalerna och inte långt därefter arrangerades SM i varpa. Då var det dags för kommunalpolitiker samt en och annan chef på fritidsförvaltningen att visa sig och sola sig i glansen. Landets finaste varpaanläggning hade vi fått och 1979 års svenska mästerskap på denna plats var det dittills bäst arrangerade, allt enligt en enad presskör. Kände mig lika nöjd som om jag skulle ha varit med om att kasta sex nollor på raken. Men Malmö Varpastadion är numera jämnad med marken. Den blev dryga 25 år. Nu är det yngre krafter som skall säkerställa att en fortsatt kulturtradition förs vidare i Malmö.

Text: Åke Bolin

Ur jubileumsskrift ”Gotlands Gille i Malmö – 75 år – 1932-2007”

16 mars 2012